← Tillbaka till bloggen

Tio skådarlokaler i Indonesien

Indonesien är världens mest artrika land för fåglar, med över 1 700 dokumenterade arter och mer än 460 endemer. Dess position som en 5 000 kilometer lång arkipelag tvärsöver Wallace-linjen — den biogeografiska gränsen mellan asiatiska och australiska faunor — innebär att öar väster om linjen hyser asiatiska familjer, medan öar öster om den hyser australiska. Övergångszonen Sulawesi, Halmahera och Moluckerna hyser familjer från båda regionerna vid sidan av endemiska släkten som inte finns någon annanstans. Landets fågelmångfald motsvaras av snabb habitatförlust: Indonesien är världens största producent av palmolja, och dess låglandsskogar är under större tryck än nästan någon annanstans på jorden.

1. Tangkoko naturreservat, Sulawesi

Tangkoko i norra Sulawesi är den mest åtkomliga lokalen för den endemiska Sulawesi-faunan. Reservatet hyser maleo (Macrocephalon maleo, sårbar), som häckar kommunalt i geotermiskt uppvärmd sand vid strand­ och inlands­häckplatser. Rödknubb­näshornsfågel (Rhyticeros cassidix, sårbar), Sulawesi­näshornsfågel (Rhabdotorrhinus exarhatus) och den endemiska spektral­tarsiern delar skogen. eBird-hotspoten vid Tangkoko dokumenterar över 100 arter i åtkomlig skog.

2. Danum Valley, Sabah (Borneo)

Danum Valley i malaysiska Borneo är referens­platsen för förståelse av bornesisk lågländsskogs­ekologi, men indonesiska Borneo vid Kutai och Kayan Mentarang nationalparker ger de större reservat­kontexterna. Danums forsknings­historia inkluderar detaljerat arbete om hur selektivt avverkad skog jämför med primär skog för fågelmångfald — en fråga central för naturvårds­planering i hela Sundaland. Näshorns-näshornsfågel (Buceros rhinoceros, nära hotad), borneobrist­huvud (Pityriasis gymnocephala) och den akut hotade borneopåfågel­fasan (Polyplectron schleiermacheri, akut hotad) är bland målen.

3. Halmahera, Norra Moluckerna

Halmahera är en av de rikaste öarna i Wallacea-övergångszonen, med 24 endemiska fågelarter. Wallaces standardwing (Semioptera wallacii), en av två paradis­fåglar på ön, spelar vid lekar i inre skogen. Purpurskäggig biätare (Meropogon forsteni), molucker­kakadua (Cacatua moluccensis, sårbar) och elfenbens­bröstad pitta (Pitta maxima) förekommer i öns primärskog.

4. Papua (Västpapua och Papua provinser)

Indonesiska Nya Guinea hyser världens mest mångfaldiga paradis­fågel­samhälle, med 42 arter i familjen. Låglands­skogarna vid Arfak­bergen (Vogelkop) hyser Vogelkop-bowerbird (Amblyornis inornata) och västra parotia (Parotia sefilata), vars uppvisning har filmats extensivt. Arfak Bird Study Area driven av Cenderawasih-universitetet erbjuder forskar­åtkomst. Lorentz nationalpark i centrala högländerna är det största skyddade området i Sydostasien.

5. Sumatra: Gunung Leuser nationalpark

Gunung Leuser i norra Sumatra är den mest biologiskt mångfaldiga nationalparken i Asien och en av UNESCO:s tropiska regnskogs­världs­arvs­platser. Sumatra-markgök (Carpococcyx viridis, akut hotad), sumatra­skratt­trast (Garrulax bicolor) och den sumatra-endemiska hjälm­näshornsfågeln (Rhinoplax vigil, akut hotad, föremål för intensiv elfenbens­handels­jakt) förekommer alla inom parkens lågländs- och kull­skog.

6. Bali Barat nationalpark, Bali

Bali Barat skyddar det sista kvarvarande fragmentet av lågländs­monsun­skog på Bali. Bali-starn (Leucopsar rothschildi, akut hotad), en av världens sällsyntaste fåglar med en vild population uppskattad till under 100 individer, finns endast i denna park och dess omedelbara omgivningar. Den fångna populationen i Bali Barats avels­program har producerat fåglar för återintroduktion; besökar­observation av de återintroducerade vilda fåglarna nära Prapat Agung är möjlig.

7. Komodo nationalpark, Östra Nusa Tenggara

Komodo hyser torrmark­fågel­samhället i Mindre Sunda — gultofs­kakadua (Cacatua sulphurea, akut hotad), Flores-monark (Symposiachrus sacerdotum, sårbar) och den endemiska kragad kungsfiskar­underart. Komodo­draken erbjuder huvud­besökar­dragplåstret; fåglarna är ett produktivt sekundärt intresse för någon naturalist på besök.

8. Kayan Mentarang nationalpark, Kalimantan

Denna väldiga nationalpark i Östra Kalimantan täcker 1,35 miljoner hektar av Borneos inre och skyddar de uppländska dipterocarp­skogarna där lågländsarter saknas och berg­endemer inklusive Storms stork (Ciconia stormi, starkt hotad) och borneo-gärdsmygsbabbler (Ptilocichla leucogrammica) förekommer.

9. Wakatobi, Sulawesi

Den avlägsna Wakatobi-arkipelagen i sydöstra Sulawesi hyser den endemiska Wakatobi-glasögon­fågeln (Zosterops wakatobi) och Wakatobi-flugsnappare, plus hela sviten av Sulawesis låglandsskog och kust­arter i en ö-miljö. Åtkomst kräver flyg till Wangi-Wangi.

10. Cenderawasih-bukten, Papua

Kust­skogen och mangroverna vid Cenderawasih-bukten hyser häckande Salvins prion (vagrant­noteringar), och buktens öar erbjuder häck­platser för Bulwers petrell (Bulweria bulwerii). Gantangan Kerbot Bird Club och Wijaya Kusuma Bird Club (dokumenterade i kart­databasen) representerar den växande inhemska skådar­gemenskaps­infrastrukturen i Papua-provinsen.

Att planera en Indonesien-resa

Indonesiens 17 000 öar spänner fyra Wallace-linjes biogeografiska zoner, vilket innebär att fågel­samhället ändras dramatiskt mellan öar och en enda Indonesien-resa kan rikta in sig på endast en del av landets extra­ordinära endemism. De tre mest produktiva skådar­regionerna för internationella besökare är Borneo (Kalimantan och Sabah), Sulawesi och Wallacea-öarna öster om Wallace-linjen (Halmahera, Seram, Flores).

Borneo är den mest åtkomliga ingången. Kota Kinabalu-flygplatsen i malaysiska Sabah är den mest praktiska ingången; indonesiska Kalimantan är åtkomligt via Balikpapan från Jakarta. Kinabatangan-flod­systemet i Sabah och Tanjung Putings orangutang­reservat i Kalimantan erbjuder infrastruktur för lågländs bornesisk skådning, med flod-kryssnings­åtkomst till arter inklusive Wallaces hökörn (Nisaetus nanus, sårbar) och Storms stork.

Sulawesi hyser den mest åtkomliga Wallace-linjens endemiska gemenskap. Öns distinkta form, med sina fyra halvöar, har producerat isolering och artbildning som ger över 100 endemiska arter. Tangkoko nationalpark i norra Sulawesi (åtkomligt från Manado) hyser Sulawesi-dvärg­kungsfiskare, maleo (Macrocephalon maleo, starkt hotad) och den stor­huvade hackspett-sviten. Lore Lindu nationalpark i centrala Sulawesi kräver en tre­timmars vägresa från Palu och ger åtkomst till höghöjds-Sulawesi-endem­gemenskapen.

Papua (Västpapua och Papua provinser) innehåller arter som inte finns någon annanstans — paradis­fåglar i Arfak­bergen, Vogelkop-regionen och högländerna hyser 38 av världens 42 paradis­fågel­arter. Papua-skådning kräver organiserade turer med specialister, eftersom transport främst sker med lätt­flyg mellan bergs­samhällen.

Jakarta är primär internationell ingång, med inrikes­förbindelser till alla större ö-flygplatser. Givet Indonesiens geografiska skala måste varje produktiv skådar­resa fokusera på en enda ö-grupp snarare än att försöka heltäckande täckning.

Logistik­sammanfattning

Flyg till Manado (för Sulawesis Tangkoko och Lore Lindu) avgår från Jakarta, Surabaya och Makassar med Lion Air, Garuda och Batik Air. Körningen Manado till Tangkoko tar två timmar på god väg; Lore Lindu kräver ytterligare sex timmar från Palu (åtkomligt från Makassar). För Borneo erbjuder Kota Kinabalu (Malaysia/Sabah) bästa ingången för Kinabatangan och Danum Valley; indonesiska Kalimantan är åtkomligt från Balikpapan. Papua (Västpapua) kräver flyg från Jakarta till Manokwari eller Sorong för Arfak­bergen, med vidare lätt­flyg-charter till höglands­samhällena. Reseförsäkring som täcker medicinsk evakuering rekommenderas starkt för Papua-resa.

Utforska på kartan

Öppna kartan för att se Indonesiens spridda lokaler över Wallace-linjen.